Criminal Minds igen...

Efter andra avsnittet av Criminal Minds känner jag mest för att slita huvudet av mig själv med hjälp av en vajer kopplad till en snabb bil.

Det andra avsnittet kunde inte bli sämre. Eller, jo, om FBI-gänget hade träffat på Rory Gilmore där på universitetet och hon hade blivit polare med barngeniet och bjudit honom på hamburgare och kaffe, då hade det kunnat bli värre, men annars inte.

Fy fan vad jag är trött på folk som fyller i åt varandra hela tiden, fortsätter meningar och resonemang, slänger ur sig godtyckliga (överkursiga) seriemördarfakta i tid och otid, tänder tändare av ingen anledning (stackars Shemar, jag förstår att det inte är ditt fel, men GÅ OCH DÖ) och går runt för sig själva och pratar högt rakt ut ("think, think, god damn it, how would I do, if I wanted to burn down a house, THINK!").

Den enda behållningen man har av Criminal Minds är Mandy Patinkin. De andra karaktärerna, som förövrigt presenteras förvånande snabbt och ostrukturerat (läs: inte alls), bidrar ingenting åt serien. INGENTING. Det är helt enkelt inte särskilt bra. Det är inte ens halvbra. Det är dåligt.

Det får mig osökt att fundera på vad det är dom gör fel. För något måste det ju vara. Jag menar, de har följt CSI's grepp att ha många utredare med ungefär samma ansvar och vikt i serien, ändå blir det så fel.

CSI väljer oftast att dela upp utredarna, de jobbar alltid två och två, vilket gör att man får mer tid med dom och mycket mindre, kanske ingenting, med de som just i det avsnittet inte har något att utreda. Då kan man koncentrera sig på en eller två karaktärer och kanske tilllochmed få gå på djupet med en av dem. Så gör man inte i CM.

I Criminal Minds verkar det som att alla (utom Patinkin) har avtalat exakt lika många lines dialog per avsnitt, vilket gör att det blir otroligt fånigt när de skall säga varannan mening hela tiden. Och inte nog med det, det tar ju tid också, tid som måste tas ifrån storyn, vilket gör att lösningarna blir patetiska och känns väldigt framkrystade. Exemplet ifrån helgens CM visar det mycket tydligt.

Barngeniet kommer inrusande med sin nya teori, obsessive compulsive behaviour, och eftersom det inte finns någon tid kvar till detektivarbete (eller för den skull att reda upp någon av alla de trådar som kastats ut till publiken helt i onödan) så får stackars Thomas Gibson (Dharmas charmiga make i Dharma och Greg) slänga ur sig "I know who it is, i interviewed her...", och så springer dom för att arrestera skurken.
How wonderful!

Där CSI bollar med olika misstänkta, förhör, undersöker, och förhör igen, så bollar Criminal Minds fjantig dialog mellan varandra.

Min stora önskan just nu är att producenterna skall inse detta faktum och dumpa alla karaktärerna utom Gideon (Patinkin) och Dr Reid (barngeniet som spelas av Matthew Gray Gubler) och sedan låta de två allt annat än friska karaktärerna gå på ett psyksjukkorståg genom seriemördar-USA där man dessutom ytterligare förstärker Gideons och Reids respektive sjukdomstillstånd så att vi tittare kan gotta oss i det och samtidigt får anledning att tycka lite synd om dom.

DÄR har ni en serie.