Tv-veckan i korthet

Rocky & Drago
Jag håller med Roger Wilson(s krönika) om att Tilde Fröling är ett fynd. Precis som Wilson noterar så neutraliseras Peter Siepen till en ... en fjant, bara genom Tildes sköna sätt. En miss dock, Tilde får frågan vem av Rocky eller Drago hon är i programmet (i DN om jag inte missminner mig), och svarar då "Rocky, för jag är lite mer "killig" (än Siepen...)". Missen då? Jo, titeln Rocky och Drago måste ju komma av filmen Rocky4, där Dolph Lundgren spelar den ryske boxaren Drago som möter Rocky i århundradets boxningsmatch. Och alltså, ursäkta mig, men att Rocky skulle vara "manligare" än Drago håller jag väl med om sådär.


25th hour (på kanal5)
Detta är, om inte en av de 20-30 bästa filmer som gjorts, så iallafall en riktigt riktigt bra film, med få störelsemoment (om än några). Philip Seymour Hoffman är som vanligt mr närvaro himself, precis som sin motspelare Barry Pepper (var någon av dem aktuella för Oscarsnomineringar? Påminn mig!). Deras dialogscener, innan vännen Edward Norton kommer in och stör, är fullständigt lysande. Det kan inte bli mycket bättre än så faktiskt.

De få dippar filmen ändå gör handlar om två saker.
Dels så gillade jag inte den rockstjärne-image Nortons knarklangare hade. Det togs i filmen ingen ställning alls till hans brott, förutom en mening om det i Peppers och Hoffmans dialog ("he fucking deserved it!"), och det är lite fult av Spike Lee. (Lite liknande den extremidealisering som görs av Julia Roberts yrkesval i Pretty Woman ungefär, fast på ett i mina ögon farligare sätt.)
Dels gillar jag verkligen inte den falska flashforward vi får se, där Norton, istället för att bli körd till fängelset blir tagen på en tur genom Amerika av sin far och avsläppt i en avlägsen byhåla där han gör sig ett nytt liv och tillslut hämtar flickvännen och skaffar familj och blir gammal åldring med en massa barn och barnbarn. Den är på ... Stephen King-nivå, och stilgreppet som helhet är bara väldigt fult mot tittaren.


Some kind of Monster
Åter igen går den näst intill frireligiösa hyllaren igång inuti mig och jag talar i tungor och viftar med händerna.

Detta är något av det bästa jag har sett på väldigt länge.
Eller rättare sagt. Detta är något av det bästa jag har sett - period.

Att jag någonstans i mitt tonårsliv fann Metallica gör inte saken sämre (även om det absolut inte är nödvändigt för att ha stor behållning av dokumentären). Så här i efterhand måste jag säga att James Hetfield är den coolaste rocksnubbe som finns. Coolast och hårdast, och ... mjäkigast, och därför bäst. När han sitter och gnäller över att dom andra i bandet inte ens får LYSSNA på det material som producerats efter att han har åkt hem kl. 16 varje dag (efter mer än ett halvår på torken är det en del i hans rehabilitering att han bara får jobba mellan 12 och 16, vilket retar trummisen Lars, som är arbetsnarkoman och till på köpet nattmänniska, till vansinnets brant) är helt lysande.

När dom erbjuder den nye basisten Robert Trujillo en miljon dollar som "motivationshöjare" är förstås också det en klassiker.

En scen sticker dock ut ytterligare lite extra. När Megadeaths frontman Dave Mustaine sitter och snyftar över hur hans liv tett sig efter att han fick sparken ifrån Metallica på åttiotalet, kan man faktiskt se tårarna glittra i ögonvrån på den hårde rockern.
Overkligt men ändå så verkligt.

Kingdom hospital - the story so far...

Av en ren händelse (en sådan som kan ske när man, som alldeles nybliven tvåbarnsfar, helt yr, trött, nerspydd och svettluktandes (tid att duscha?) sätter sig framför tvn för fyra och en halv minuts bedrägligt lugn och ro) växlade jag till den nygamla kanalen TV6 och råkade på inledningen till ett nytt program. Jag tittade till en början uttråkat (1800-tals industri/tvätteriscener med barn och voice-over) men sedan allt mer uppvaknandes ur dvalan (ett sjukhus växer fram ovanpå platsen där en massa barn brann inne...).

"Va fan, det här påminner om, vänta nu, är inte detta snott rakt av ifrån..." sa jag med ett öga riktat på frun och det andra klistrat på bildskärmen. Och så kom det, "Kingdom hospital", titeln alltså, och direkt förstod jag att det måste vara Riket. En amerikansk version av Riket. Detta var jag tvungen att se. (Jag måste väl förövrigt vara en av de enda i världen(?) som inte kände till att denna serie fanns och skulle visas - jag skyller på den nyfödde.)

Under förtexterna cementerades min önskan allt mer, Von Trier stod med som executive producer, Stephen King likaså, och, det bästa av allt, en enorm ynnest som jag ser det, Andrew McCarthy stod först på rollistan.




Andrew McCarthy, denna underbara, missförstådda, geniala, skitsnygga skådis, som av någon outgrundlig anledning lever i Hollywood-världens motsvarighet till limbo sedan slutet på åttiotalet, men som, med ytterst ojämna (och alldeles för långa) mellanrum dyker upp i någon oförglömlig roll i en film som lyckas leta sig till sveriges biografer eller videobutiker (jag tänker Mulholland Falls t.ex.).

Andrew McCarthy ser ut som Mickey Rourke SKULLE HA gjort om han hade tagit hand om sig betydligt bättre och hållit sig långt ifrån steroiderna och inte blivit fullständigt bonkers i huvudet.

Andrew McCarthys bländande leende kan få antarktis att smälta en stormig vinterdag.
Andrew McCarthy med ansiktsmask i en operationssal där crazy stuff is goin on, fungerade väldigt bra. Jag gillade det korniga, skakiga filmandet under de scenerna. Jag gillade verkligen Andrew McCarthy.

I övrigt gillade jag inte.

Godard - denna gigant

Igår kom så det tillfälle som jag längtat efter, drömt om och hänfört talat i tungor om under den mest entusiastiska filmfestival-yran i Göteborg 1998.

En Godard-serie på SVT2. Fem filmer visas.

En gick igår - Till sista andetaget.

Vad skall man säga? Belmondo har sällan varit coolare, eller för den skull snyggare (den enda film jag på rak arm kan komma på som slår Till sista andetaget på fingrarna vad det gäller just Belmondos coolhet är ju Truffauts Sirenen från Mississippi (stavas det så?)), film överhuvudtaget har förresten sällan varit coolare eller snyggare.

Till sista andetaget har allt och en hel del utöver det.


Resten av listan då? Tja...

Tokstollen 9/5
Föraktet 16/5
Leve kärleken 23/5
One plus one 28/5

Min första reflektion är att det till väldigt liten del är de filmer jag skulle vilja se i en sån här lista. Om jag hade fått välja hade vi fått se Bande à part, Weekend och kanske Tout va bien eller så. Tokstollen skulle förstås varit med på min lista också. Alla gånger.

Missa nu för allt i världen inte detta, även om filmerna inte är de allra mest självklara - det finns en anledning till att Quentin Tarantinos produktionsbolag heter Band a part (se stycket ovan).

Kvällens tv

ok, jag kollade nyss på Virtanen på TV (peppar peppar - ja jag vet inte riktigt varför men iallafall), och råkade på följande gästelva: Stig Larsson, Håkan Lidbo och Andreas Tilliander.

Alla tre är ju personer som jag på något sätt gillar och/eller beundrar (dit hör alltså inte Virtanen) - så programmet såg plötsligt rätt bra ut, i all sin dålighet. Programmet blev väl också helt ok. Virtanen är alltid jobbig att lyssna på (vad är det för dialekt han ligger inne med?) men han kan ställa ok frågor ibland. Eller så har han helt enkelt lärt sig. Jag menar, han är väl inne på sitt 60:nde program eller vad? Något måste han väl ha lärt sig.

Ok, ok, iallafall (konkretisera nu Max), här kommer det.

Några små reflektioner över kvällens Virtanen:

1. Jag visste inte att BÅDE Tilliander och Lidbo sportade skånsk dialekt. Det kändes ... överraskande och lite jobbigt. Av någon anledning hade jag nog gärna sett att Lidbo silat tugget som en riktig söderkis, lite Brünner typ. Och Tilliander ännu mer, så som han ser ut. Tji fick jag.

2. Jag kan så här i efterhand inte säga vem som har sämst tänder, Stig Larsson eller Andreas Tilliander. Har dom liknande tandläkarnoja/hälsoproblem/skörlevnadsmaraton på gång? Jag vet att vissa damer om och om och om igen pratat om denne Tillianders sköna yttre, och jag gissar idag att dessa iakttagelser gjorts i skumma nattklubbslokaler, utan undantag. För dom där tänderna...

3. Jag tyckte verkligen inte att Tillianders och Lidbos remix av Virtanens ledmotiv lät bra. Någon minut eller två in i låten, när gnisslandet slutade och en rätt lågmäld syntslinga (garanterat Lidbos) började puttra blev det ok, men ... var det allt liksom? En jämntrist trumtakt, den samplade gitarrgrejen som man körde alldeles för mycket, och och så lite oväsen.
Från dom här grabbarna?
Vem som helst framför Reason hade gjort minst lika bra. (Detta lär jag väl få äta upp...)

4. Jag måste också konstatera att jag med allra största säkerhet har varit en av dem som svalde mediabilden av Stig Larsson (som gubbsjukt äckel) med hull och hår, eftersom jag blev förvånad och nästan rörd av hur from han var. Hur mjuk och nedtonad och accepterande han var. Han var god.