Tv-veckan i korthet

Rocky & Drago
Jag håller med Roger Wilson(s krönika) om att Tilde Fröling är ett fynd. Precis som Wilson noterar så neutraliseras Peter Siepen till en ... en fjant, bara genom Tildes sköna sätt. En miss dock, Tilde får frågan vem av Rocky eller Drago hon är i programmet (i DN om jag inte missminner mig), och svarar då "Rocky, för jag är lite mer "killig" (än Siepen...)". Missen då? Jo, titeln Rocky och Drago måste ju komma av filmen Rocky4, där Dolph Lundgren spelar den ryske boxaren Drago som möter Rocky i århundradets boxningsmatch. Och alltså, ursäkta mig, men att Rocky skulle vara "manligare" än Drago håller jag väl med om sådär.


25th hour (på kanal5)
Detta är, om inte en av de 20-30 bästa filmer som gjorts, så iallafall en riktigt riktigt bra film, med få störelsemoment (om än några). Philip Seymour Hoffman är som vanligt mr närvaro himself, precis som sin motspelare Barry Pepper (var någon av dem aktuella för Oscarsnomineringar? Påminn mig!). Deras dialogscener, innan vännen Edward Norton kommer in och stör, är fullständigt lysande. Det kan inte bli mycket bättre än så faktiskt.

De få dippar filmen ändå gör handlar om två saker.
Dels så gillade jag inte den rockstjärne-image Nortons knarklangare hade. Det togs i filmen ingen ställning alls till hans brott, förutom en mening om det i Peppers och Hoffmans dialog ("he fucking deserved it!"), och det är lite fult av Spike Lee. (Lite liknande den extremidealisering som görs av Julia Roberts yrkesval i Pretty Woman ungefär, fast på ett i mina ögon farligare sätt.)
Dels gillar jag verkligen inte den falska flashforward vi får se, där Norton, istället för att bli körd till fängelset blir tagen på en tur genom Amerika av sin far och avsläppt i en avlägsen byhåla där han gör sig ett nytt liv och tillslut hämtar flickvännen och skaffar familj och blir gammal åldring med en massa barn och barnbarn. Den är på ... Stephen King-nivå, och stilgreppet som helhet är bara väldigt fult mot tittaren.


Some kind of Monster
Åter igen går den näst intill frireligiösa hyllaren igång inuti mig och jag talar i tungor och viftar med händerna.

Detta är något av det bästa jag har sett på väldigt länge.
Eller rättare sagt. Detta är något av det bästa jag har sett - period.

Att jag någonstans i mitt tonårsliv fann Metallica gör inte saken sämre (även om det absolut inte är nödvändigt för att ha stor behållning av dokumentären). Så här i efterhand måste jag säga att James Hetfield är den coolaste rocksnubbe som finns. Coolast och hårdast, och ... mjäkigast, och därför bäst. När han sitter och gnäller över att dom andra i bandet inte ens får LYSSNA på det material som producerats efter att han har åkt hem kl. 16 varje dag (efter mer än ett halvår på torken är det en del i hans rehabilitering att han bara får jobba mellan 12 och 16, vilket retar trummisen Lars, som är arbetsnarkoman och till på köpet nattmänniska, till vansinnets brant) är helt lysande.

När dom erbjuder den nye basisten Robert Trujillo en miljon dollar som "motivationshöjare" är förstås också det en klassiker.

En scen sticker dock ut ytterligare lite extra. När Megadeaths frontman Dave Mustaine sitter och snyftar över hur hans liv tett sig efter att han fick sparken ifrån Metallica på åttiotalet, kan man faktiskt se tårarna glittra i ögonvrån på den hårde rockern.
Overkligt men ändå så verkligt.