Freddie? No, Brian!

Gårdagens TV bestod av en riktigt stor överraskning. I den nya serien Freddie.

Brian Austin Green (alltså den töntigaste och mest retsamma karaktären/hatobjektet i Beverly hills 90210 - David Silver) visar sig vara en mycket kompetent komediskådespelare. Han får precis varenda oneliner att sitta som en smäck, lyckas få till ett perfekt tonläge för karaktären och har en naturlig timing som får Freddie Prinze Jr att blekna till ett intet. Han är helt enkelt så överraskande bra att man liksom måste omvärdera stora delar av sin ungdoms tv-historia (bevvan).

Medan Austin Green levererar klarhet på klarhet så till den milda grad att man längtar efter att han skall komma i bild igen, så levererar Freddie Prinze Jr ankor. I de allra värsta stunderna känner man att det är tagningar som egentligen borde klippts bort, eftersom Freddie lyfter huvudet efter "levererat skämt" och ler brett (alldeles för tidigt) i någon sorts vilsen övertygelse om att han "fick till det", men, det får han förstås inte, trots de gigantiska lobbarna (ja, man smashar ju på lobb, men Freddie smashar ut hela tiden, alternativt slår hål på luften).

Austin Green bör få en egen serie snarast! Han är min nya idol. Jag tittar garanterat nästa vecka.

Criminal Minds igen...

Efter andra avsnittet av Criminal Minds känner jag mest för att slita huvudet av mig själv med hjälp av en vajer kopplad till en snabb bil.

Det andra avsnittet kunde inte bli sämre. Eller, jo, om FBI-gänget hade träffat på Rory Gilmore där på universitetet och hon hade blivit polare med barngeniet och bjudit honom på hamburgare och kaffe, då hade det kunnat bli värre, men annars inte.

Fy fan vad jag är trött på folk som fyller i åt varandra hela tiden, fortsätter meningar och resonemang, slänger ur sig godtyckliga (överkursiga) seriemördarfakta i tid och otid, tänder tändare av ingen anledning (stackars Shemar, jag förstår att det inte är ditt fel, men GÅ OCH DÖ) och går runt för sig själva och pratar högt rakt ut ("think, think, god damn it, how would I do, if I wanted to burn down a house, THINK!").

Den enda behållningen man har av Criminal Minds är Mandy Patinkin. De andra karaktärerna, som förövrigt presenteras förvånande snabbt och ostrukturerat (läs: inte alls), bidrar ingenting åt serien. INGENTING. Det är helt enkelt inte särskilt bra. Det är inte ens halvbra. Det är dåligt.

Det får mig osökt att fundera på vad det är dom gör fel. För något måste det ju vara. Jag menar, de har följt CSI's grepp att ha många utredare med ungefär samma ansvar och vikt i serien, ändå blir det så fel.

CSI väljer oftast att dela upp utredarna, de jobbar alltid två och två, vilket gör att man får mer tid med dom och mycket mindre, kanske ingenting, med de som just i det avsnittet inte har något att utreda. Då kan man koncentrera sig på en eller två karaktärer och kanske tilllochmed få gå på djupet med en av dem. Så gör man inte i CM.

I Criminal Minds verkar det som att alla (utom Patinkin) har avtalat exakt lika många lines dialog per avsnitt, vilket gör att det blir otroligt fånigt när de skall säga varannan mening hela tiden. Och inte nog med det, det tar ju tid också, tid som måste tas ifrån storyn, vilket gör att lösningarna blir patetiska och känns väldigt framkrystade. Exemplet ifrån helgens CM visar det mycket tydligt.

Barngeniet kommer inrusande med sin nya teori, obsessive compulsive behaviour, och eftersom det inte finns någon tid kvar till detektivarbete (eller för den skull att reda upp någon av alla de trådar som kastats ut till publiken helt i onödan) så får stackars Thomas Gibson (Dharmas charmiga make i Dharma och Greg) slänga ur sig "I know who it is, i interviewed her...", och så springer dom för att arrestera skurken.
How wonderful!

Där CSI bollar med olika misstänkta, förhör, undersöker, och förhör igen, så bollar Criminal Minds fjantig dialog mellan varandra.

Min stora önskan just nu är att producenterna skall inse detta faktum och dumpa alla karaktärerna utom Gideon (Patinkin) och Dr Reid (barngeniet som spelas av Matthew Gray Gubler) och sedan låta de två allt annat än friska karaktärerna gå på ett psyksjukkorståg genom seriemördar-USA där man dessutom ytterligare förstärker Gideons och Reids respektive sjukdomstillstånd så att vi tittare kan gotta oss i det och samtidigt får anledning att tycka lite synd om dom.

DÄR har ni en serie.

Pay me for watching...

Pay it forward - the short story

SKIT!


Pay it forward - den något längre storyn

Pretentiös jävla skit. OCh Haley Joel Osment med sin krampaktiga mun som han vrider och vänder som vore han Garth från Wayne's world. SKIT.

Och sedan dör Osment och jag tänker för en sekund eller två att, det var oväntat, ovanligt för en hollywoodfilm liksom, man dödar aldrig barnet eller den gravida frun (oskriven regel), men ändå gör man det, modigt.

Tre sekunder senare kommer den pinsamma ljuständningsscenen, och bilkön som sakta sakta rör sig (trots att inga bilar parkerar eller några fler människor kommer till huset). Den bilkön blir filmens självmord och eftersom lik börjar lukta så himla fort nu på sommarhalvåret så växlar vi bort så kvickt vi kan, vi kan inte förmå oss att se mer av detta patetiska, amerikanska piss-pekoral.

Don't tell anybody ... or you might be judged for ever

• jag har inte sett scrubs, är det verkligen något att se?
• jag gillar verkligen gilmore girls, det är som Moonlighting, fast bara för tjejer.
• såg du det där avsnittet av Let's dance, när...
• Peter Jidhe är fan bäst. På allt.
• Jag saknar Agneta Sjödin på TV, vart har hon tagit vägen egentligen?
• Jag tycker Jeopardy är bättre nu, med Adam Alsing. Härenstam va en sån pajas.
• Lost? Vadå lost? Lost vadå?
• Sopranos? Ähh, jag såg första avsnittet, men det var ju sådär. Tacka vet jag Par i brott!
• Jag kunde verkligen relatera till Paradise Hotel-Olinda. Jag förstod henne på pricken. Varenda grej kändes ... självupplevd.
• Letterman släng dig i väggen. Jag säger bara ... Oldsberg.

Späck interceptors?

Några bistra sanningar om ett värdelöst program...

Fakta nummer 1 - Jag tittar INTE på sex inspectors (mer än ovilliga plågsamma brottsstycken mellan kanaler och program jag faktiskt vill se).

Fakta nummer 2 - 80% av killarna i sex inspecs är kassa men gillar (och kräver) sex, och får, med sexinspexs hjälp, mer sex oftare (är det förresten NÅGON som tror att det INTE är en kille, eller en grupp av killar, som hittat på denna programform). Och vilken normal(sic) kille bryr sig om lite uppoffringar när man får en helt "ny" kvinna i bingen (det är väl ingen som missat det faktum att killar finner helt fantastiska njutningar och exotism i bytet från höger till vänster - sex inspecs påhitt är ju manna från himlen, and then some... anledningen till att killens leende blir bredare och bredare medan de två "inspektörerna" sitter och föreslår sexleksaker och inspelning av hemporrfilm, behöver alltså inte förklaras vidare).

Fakta nummer 3 - Rodnande kinder, nära till skrattet och ett mer "piggt/friskt" beteende kan tolkas olika.

En tolkning lyder: jag är en tjej som har blivit hjälpt av sex inspecs till ett bättre sexliv och är därför glad och pigg och tillfredställt rosig om kinderna.

En annan tolkning lyder: jag har nyss blivit smärtsamt medveten om att folk faktiskt har sett mig (och hört mig) ha sex på tv. Därför skäms jag ögonen ur mig och är på helspänn hela tiden men försöker dämpa min ångest med ett osäkert skratt, som dock kommer både i tid och otid.

Stackars stackars människor.

Jag väntar med spänning på den svenska versionen...

Inte kriminellt bra, men intressant...

Ok, Criminal Minds.

Vid första anblicken (premiären i lördags), var jag tveksam. Egentligen var det bara en sak jag verkligen gillade - titelloggan. Orange, vit, strukturell. Helt enkelt ovanligt snygg för att vara titelloggan för en amerikansk polisserie.

Jag ogillade citaten - dom kändes bara sökta, och dessutom lite för allmängiltiga och välkända. Lite som Jeopardys baklängessvar ungefär, så att vi tv-tittare hinner slänga ut oss något och känna oss lite klyftiga i sofforna hemma.

Jag ogillade geniet. Det enda geniala med honom var väl egentligen arbetsbesparingen för manusförfattarna. Jag menar, kan man göra det lättare för sig än så? Slänga in ett helt obegränsat geni, som därmed, utan krångliga runtomkring-förklaringar eller scener, besvarar precis alla konstiga frågor som dyker upp sekunden efter att frågan är ställd.

Jag tyckte dessutom att första avsnittets upplägg och avslutning gav paralleller till den klassiska ketchupflaskan. Det kom lite väl mycket lite väl snabbt i slutet, vilket liksom bara lade sig som en hög med kläder i ett hörn.



Sedan såg jag serien en gång till (reprisen).

Jag insåg att jag älskade titelbilden. Har nog aldrig sett något lika snyggt sedan Godards Weekend. Jag ogillade fortfarande citaten, men dom störde mig inte lika mycket längre. Jag började gilla geniet. Det finns humor i den karaktären. Dessutom insåg jag att jag ALLTID har gillat Mandy Patinkin, iallafall sedan hans roll som Inigo Montoya i Princess Bride.


Och sedan kom, till på köpet, den här bilden:


Följt av den HÄR bilden:



Det gav mig riktigt fina Cape Fear-vibbar, och jag råkar gilla Cape Fear, och det Scorsese gjorde rent bildmässigt där.

På det stora hela kommer jag alltså att titta nästa gång, och rekommenderar er andra att göra det också.

Breaking Bonaduce!

Breaking Bonaduce är en realitysåpa på VH1 om Danny Bonaduce, en föredetta barnstjärna i tv som i vuxen ålder har övergått till radiomediet, samtidigt som han missbrukar alkohol, tabletter, träning och sex, är konstant hjärtattacksrödbrusig i ansiktet av undertryckt ilska och upphetsning, och har en fru som egentligen bara vill komma så långt bort ifrån honom som möjligt.

Detta mina vänner är PURE tortyr-tv.
Det finns faktiskt ingen renare tortyr i media just nu, mindre än att ladda hem avrättningsfilmerna från Al qaida som fredagsunderhållning.

Danny Bonaduce gör inte bara ALLT fel. Han gör det dessutom på ett livsfarligt sätt. Vi pratar destruktivitet upphöjt till tusen.

Hans ADHD-beteende, hans stress, hans ångest, hans tafatta och alltid misslyckade försök att nå fram till sin fru (som nästan alltid slutar i ett raseriutbrott från honom själv), dryper genom tv-rutan och ned på vardagsrumsgolvet i sådana mängder att man känner ett behov av att våttorka efter varje avsnitt.

Hans oförstående inför fruns klagomål över att han har en lättklädd porrstjärna som träningskompis på gymmet, hans återkommande raseriutbrott och djupa förakt för den psykoanalytiker som paret går på terapi hos (där han vid ett minnesvärt tillfälle, när han befann sig riktigt långt nere på botten, slog en kaffemugg i skallen så den går i bitar), hans alkoholmissbruk som man får följa på riktigt nära håll (en halvflaska vodka blandad i en enliters snapple till morgondryck och ett drinksvepande på kvällstid som inte står Nicolas Cages karaktär i Leaving Las Vegas långt efter), och hans konstiga, fysiskt aggressiva kärlekförklaringar till sina barn, är alla ingredienser som gör detta till en upplevelse långt utöver det vanliga.

Danny Bonaduce är en person som helt uppenbart är på gränsen till ett ordentligt sammanbrott (precis som titeln antyder) frågan är bara - blir det en hjärtattack, ett psykbryt, ett självmord (han har redan försökt ett par gånger, sist förklarade han bort bandagen runt handlederna med "daddy isn't a very good window fixer" till sin dotter), en bilolycka under påverkan, eller något annat som sätter punkt?

Bara de som står ut med att fortsätta titta kommer att "belönas" med vetskapen. Ni är nu, med andra ord, varnade.